Presenteras av Nyheter24 i samarbete med

Alla inlägg av

Skrivet av:

Dela på sociala medier

Tillbaka till alla bidrag

Diasporans eskapism

   Har ni någonsin grubblat över hur mycket pengar fotboll som sport omsätter årligen; från sponsoravtal, spelarköp, löner, biljettintäkter och tröjförsäljning till journalism, sportbetting och turism? Det har jag också gjort, men inte ens en riskanalytiker från Wall Streets mörkaste gatuhörn hade kunnat ge oss en siffra svart på vitt.
   Trots att monstruösa privatinvesteringar ökat resultatklyftorna mellan Europas lag, har fansen gång på gång lyckats bevisa att fotboll bygger broar och att passion prioriteras pro pengar. Allra tydligast observeras detta inom landslagsfotboll, där Bosnien & Hercegovina utmärker sig som ett lysande exempel.
   När det ökända Dayton-avtalet förhandlades fram innebar det att alla statliga organisationer delades upp på tre delar där religiös tillhörighet blev viktigare än kompetens. Trots freden fortsätter därmed makthavarna att kasta in nationalismen som en rökbomb varje gång det blir dags att göra reträtt och vidhåller på det sättet makten än idag. Efter stora protester från fans och påtryckningar från FIFA ändrade man dock denna struktur inom fotbollsorganisationen, och sedan dess har fotbollen blivit en slags opposition mot det etablerade politiska systemet där korruptionen etsat sig fast och satt käppar i hjulet på framgångståget.

Bild: Index.hr 
 
   För två år sedan kvalificerade man sig till landets första VM-slutspel och för första gången på decennier gläntade en gnutta av hopp på dörren. Halva landet firade, andra halvan såg likgiltigt på. Idrotten, med fotbollen i centrum, har blivit en förgrund för hur samhället borde se ut. Varje instickare som Pjanic skickar upp behandlas som en parlamentarisk motion för en bättre morgondag. Varje mål som Dzeko stänker in är ett uppfyllt mål för folket. Varje klättring på världsrankningen innebär att idévärlden och den egna sinnevärlden närmar sig varandra. Men ändå förblir detta i slutändan enbart en schizofren föreställning. För när spelarna springer ut på planen, fansen lyfter sina halsdukar på läktarplats och kulmen på gemenskap ska dundra över land och hav, har de bosniska fansen ingen nationalsång att sjunga. Och det, om inget annat, visar hur mycket optimism det där landslaget injicerar i ådror som till vardags bara pumpar pessimism. 

Skrivet av:

fotboll.nextinfootball.se

Dela på sociala medier

Fler inlägg av fotboll

Kommentera